Credit default swaps på kinesiskt vis!

Tänkte att det kunde vara intressant att veta att Credit Default Swaps (CDS) nu (äntligen) introducerats även i Kina (mer exakt 5 nov 2010)! Sin vana trogen vad gäller att gå sina egna vägar har de kinesiska byråkraterna döpt kontrakten till Credit Risk Mitigation (CRM) contracts…… Jag antar att det är för att belysa att kontrakten endats är till för att hedga sig och inte för spekulation. Kontrakten får nämligen bara köpas av dem som redan innehar de underliggande lånen, dvs en hedge, och som jag förstår det så är antalet företag som man kan skydda mot konkurs än så länge begränsat, närmare nestämt ett litet antal stora välkända firmor.

Jag tycker emellertid detta är ett steg i rätt riktning och så länge antalet köpare och säljare blir någorlunda stort så kan man åtminstone använda CDS priserna som någon sorts indikator på kreditvärdigheten i Kina. Detta ser jag som viktigt och den tidigare avsaknaden av kreditriskindikatorer är något jag tidigt nämnt som ett problem i kina. Se t.ex. min artikel

Byström, H., (2008), Credit Risk Management in Greater China, The Journal of Futures Markets 28 (6), 2008, pp 582-597.

Jag ser förstås risken/problemen med att man inte kan spekulera i båda riktningarna, så att säga, och det ska bli mycket intressant att föja utvecklingen på denna nya marknad. Jag lovar att återkomma på denna blog när ngt intressant händer!

Paper Recommendation: Is it really different this time?

I would like to recommend a nice paper by Reinhart and Rogoff (2008), This Time is Different: A Panoramic View of Eight Centuries of Financial Crises

The article ahs since become a book but the article is nice as well. It deals with five kinds of economic crises:

(i) external default
(ii) domestic default
(iii) banking crises
(iv) currency crashes
(v) inflation outbursts

The study covers many centuries of data and I find many interesting facts regarding crises. One of the more interesting parts of the paper is the one dealing with external versus domestic debt. For instance, the authors show that domestic debt has long been as significant as external debt in meeting emerging market financing needs. This is contrary to the common assumption today that emerging countries increasingly rely on domestic debt. Since I believe that the assumption possibly is one factor supporting the high valuations and low credit spreads in these countries this is an important finding. In addition, Reinhart and Rogoff show that defaults on domestic debt appear to be associated with similar magnitudes of output loss as defaults on external debt. Again, interesting!

I think a comparison of the extent of domestic and external debt in some euro-countries could shed some light on the relative vulnerability of these countries (Italy?) that the market has not picked up yet. I will be back on this issue.

-------------------------------------------------

PS. Another interesting and related result found in the paper is the share of years a country has been in default since the year the country gained independence. Notable examples are Sweden (0%), Germany (13%), Spain (24%), Hungary (37%) and Greece (50%)!! Incidentally (?) the ranking is the same as Buttonwood’s ranking of the size of the debt trap of these countries (see The debt trap: ranking the suspects).

En Indisk (mikro)finanskris under vardande?

Jag har varit intresserad av s.k. kommersiell mikrofinans i ett par år. Dvs, jag är intresserad av mikrobanker som på kommersiell väg förmedlar finansiella tjänster som lån, bankkonton och försäkringar till små (fattiga) entreprenörer i fattiga länder. Ofta rör sig summorna om ett par hundra kronor, dvs det är verkligen mikroskala på det hela, och syftet är att komma runt lånehajar och byråkrati. Lånen är förstås för produktion snarare än konsumtion. [OBS, blanda inte ihop denna typ av mikrolån med sk sms-lån som är i samma storleksordning men som inte direkt används för produktiva syften…..]

Som en del av er kanske läst i media så har den kommersiella mikrofinansindustrin i Indien vuxit så det knakat den senaste tiden och tex såg vi i somras en gigantisk IPO av SKS Microfinance, den största mikrofinans-aktören i Indien. Eftersom Indiens mikrofinansmarknad är världens största är det extra intressant/bekymmersamt att läsa om de senaste turerna kring statens inblandning i den indiska mikrofinansmarknaden.

En kris kan man definitivt kalla det. Lokala politiker har lyckats stänga ner stora delar av mikrofinanssektorn i Andhra Pradesh, en av de viktigaste delstaterna (30-40% av Indiens mikrofinansmarknad) för denna typ av finansiering, pga att ett stort antal självmord kopplats till låntagare som inte lyckats betala tillbaks sina lån. Detta är förstås mycket olyckligt men det faktum att hundratusentals mikro-entreprenörer nu står utan möjlighet att låna eller förnya sina lån är förstås också högst olyckligt. Vi ska komma ihåg att miljontals människor tagit sig ur fattigdom mha mikrolån.

Det ska också kommas ihåg att mikrofinans utgör en viktig del av de reguljära Indiska bankernas verksamhet och att problemen därför kanske kan spilla över på dessa bankers soliditet. Naturligtvis kommer andelen mikrolån som ej betalas tillbaks kollapsa om detta fortsätter och vem vet vad det kan leda till. Som en förespråkare för utom-statlig finansiell intermediering ser jag på denna utveckling med oro. Låt oss hoppas att politiker, mikrobanker och reglerare snabbt inser vad som håller på att hända och snabbt löser upp knuten. Mer (vettig) reglering är nog nödvändigt samtidigt som konkurrensen troligen måste skärpas upp. Och utbildning (finansiell allmänbildning) av mikrolåntagarna. Allt för att förhindra att ett fåtal bankirer kan ta ut ockerräntor på lånen. Att börja mixtra med prismekanismen däremot är förstås allt annat än bra!

För er som vill läsa mer om avancerade lösningar på mikrofinansområdet rekommenderar jag (föga förvånande :) ) min egen artikel:

Byström, H., (2008), The Microfinance Collateralized Debt Obligation: a Modern Robin Hood? World Development 36 (11), pp. 2109-2126.

The second edition of my book Finance!

The second edition of my text book Finance – Markets, Instruments & Investments is now in print! The book is available here and (soon) here.

The timing of the first edition was perfect (kind of...); it was printed three years ago and hit the bookshelves two months after the start of the financial crisis in the summer of 2007! I hope the financial system will undergo less change in the next three years than it did during the last three years……

Man against machine - Norwegian style!

1997 slog schackdatorn Deep Blue den Baku-födde schackvärldsmästaren Garry Kasparov (född Garry Weinstein) och vägrade sedan Garry en returmatch. Även om människan i detta fall anklagade datorn för att fuska kvarstår faktum att maskinen slog en av mänsklighetens mest briljanta hjärnor! Detta leder oss osökt till nyheten om att två norska daytraders i förra veckan lyckades slå dagens "motsvarighet" till Deep Blue (Deep Blue var en superdator och även om den också var programmerad i högnivåspråket C så haltar förstås jämförelsen något).

Den senaste veckan har dessa day traders valsat runt i media för deras lyckade försök att slå maskinen, i detta fall en dator programmerad med algoritmer konstruerade för att tjäna pengar på aktiehandel. Jag har försökt att försöka förstå vad dessa två norska day traders har gjort för något olagligt. Jag har dock inte lyckats förstå vad det är!

Kan någon hjälpa mig?

För er som inte vet vad jag pratar om kan vi sammanfatta det hela (så ovinklat jag kan förstås). Tydligen har två unga day traders i Norge lyckat hitta ett mönster i hur en stor amerikansk institutionell investerare programmerat sina datorer att handla. Dvs de två homo sapiens har alltså lyckats knäcka en dåligt programmerad algoritm använd i så kallad algorithmic trading. Tydligen har norrmännen (helt oberoende av varann) funnit mönster i bid och ask spreaden och följdaktligen kunnat handla upp aktien genom att successivt lägga order efter order högre och högre men med minskande insats varje gång. Då algoritmen tydligen reagerade på externa trades på samma sätt oberoende av de externa tradesens storlek kunde norrmännen köpa mindre och mindre för varje trade och därmed få ner genomsnittspriset de köpt för innan de plötsligt sålde (med vinst)! På detta sätt har de tjänat typ en halv miljon kronor, dvs lika mycket som den amerikanska investerarens chef troligen tjänar på två veckor! För detta fick norrmännen villkorlig dom samt böter i samma storleksordning som de vinster de gjort.

Vad jag undrar är hur detta skiljer sig från det algoritmhandlare tjänar pengar på? Är det inte just denna typ av mönster de försöker hitta? Och utnyttja för att tjäna pengar? Dvs hur skiljer sig algo-traders dagliga värv från norrmännens “hobby”? Jag misstänker att denna dom kan få långtgående konsekvenser för utvecklingen på algo-trading området. Jag misstänker också att de två norrmännen inte kommer att få svårt att få jobb i finansbranschen efter detta!!

Som sagt, jag säger inte att norrmännen är oskyldiga, bara att jag inte förstår varför de är skyldiga! Kan någon hjälpa mig?

Fixed Income relative value trading is back!

For all of you who remember Long Term Capital Management, the huge hedge fund that collapsed in late 1998, it could be interesting to hear that their (original) trading strategy is back on track after more than a decade in the shadows!

Long Term was the financial poster child of the 90s; the fund was managed by the famous Salomon Br. trader John Meriwether, it was co-run by J.M.s old Salomon friends Hilibrand, Haghani and Rosenfeld and, most impressively, had two Nobel laureates as partners, i.e. Merton and Scholes, the options pricing gurus!

Long Term used complex models to make money on government bond prices in major countries converging over time. Of course, the pricing errors in US, Japan and EU government bond markets are typically extremely small so the trades had to be done with a lot of leverage to boost the returns. That was also the way Long Term liked to do it and their debt was often ten or twenty times their equity. Towards the end their leverage ratio was as high as 100! Due to this humongous leverage, the fund returned enormous amounts of money to the investors, and to the partners, and it was not until the Asian crisis in 1997 that the luck turned against them all. With the Russian debt moratorium in 1998 the rumor spread that Long Term had trouble and since they were the biggest player at the time (bigger than Goldman for instance) it meant that the fund behaved like an oil tanker; it needed weeks/months to change direction. Everyone knew that everyone knew (etc.) that long Term was in trouble and that just led traders to start taking opposite trades. To make a long story short; Long Terms risk management mistakes together with an (ir)rational market forced the Fed to orchestrate a takeover of the fund by a consortium of Wall Street banks. Since then, fixed income relative value trading has had a bad name.

Until now, that is! In fact, it is not too surprising that fixed income relative value trading (fixed income arbitrage) is back in vogue considering the market intervention of governments all around the world. It is exactly in times such as these when treasuries and central banks around the world behave irrationally and erratically (if you ask me) that directional trading in government bonds, currencies and “policy” is motivated. As a result, I would assume that even the leverage ratios, i.e. the risk, can be kept low these days. And when it comes to the results, Hedge Fund Research claims that the strategy returned more than 5% over the first six months of 2010 and that is almost four times as high as the average hedge fund. My guess is that the strategy will continue to do well!

Go east, boys and girls!

I am now back in Lund after having visited Zhejiang University in Hangzhou. Overall, I had a great time! See this link for my paper presentations at Zhejiang University.

I have been to China a couple of times before so I think I can say with some degree of certainty that I am truly impressed with the speed with which that country develops. Last time I visited China was in 2004 (Shanghai) and you can really touch the difference! Both Shanghai and Hangzhou gets more and more the feeling of Taipei, Bangkok, Kuala Lumpur or Tokyo. Since I lived in a leafy up-market part of Hangzhou I sometimes (N.B., sometimes….) even thought I was in Tokyo! It was fairly quiet, green and everywhere there were quiet 6-cylinder Mercedes-clones with automatic gear boxes sneaking up on you. OK, let’s not exaggerate things (everything is certainly not wonderful for an expat living in China and much of my praise is relative rather than absolute), but I must recommend all the younger readers of this blog to start learning Chinese! It is so obviously the most important language after English. As for Italian, French and perhaps even Spanish: go hide yourself in some dark osteria, dusty old tapas bar or chilly wine cellar. You are so “over the hill”……

Don’t make any mistake about it though: I am not advising anyone to buy a sizeable piece of China corp. right now. As obvious as it is that China is a giant in the making, equally obvious it is that it is all one giant bubble at the moment. The stock market is inflated, the housing market is crazily overpriced and the currency is probably grossly undervalued. At least if you ask me! Like so many others I really want a piece of the action but I will not buy anymore until prices have corrected themselves downwards. I do not pretend to be an expert after a month in Hangzhou but many civil servants I talked to claim that they have to flip property since their salary is too low to live on! Well, that’s a hell of a recipe for disaster……

---------------------------------------------------------------

To finish this blog I want to lecture you somewhat on Hangzhou and Zhejiang University :)

What most of you probably don’t know is that Hangzhou is a former Chinese capital and the major tourist destination among Chinese people. It is a beautiful city (well, around the famous West Lake at least) close to Shanghai that has not rested on its laurels. It is for instance the home to the head quarter of the, at least in Sweden, now notorious car factory Geely; the company that bought our national treasure Volvo, one of the Vs in the Swedish middle-class dream (Villa-Vovve-Volvo, i.e. to have your own house, dog and Volvo)! Depending on who you ask, the population of Hangzhou is at least a couple of millions, sometimes as many as 8 millions including the whole “commune”. That, ladies and gentlemen, is, give and take, all the Swedes in the world in one place the size of Stockholm. And this is considered a small city by Chinese standards!

What most professors among us probably do not know is that Zhejiang University (I can still barely spell the name correctly....) is the Princeton of China! It is not the best university in China (i.e. the Harvard of China) and it is not the second best (i.e. the Stanford of China), but it is one of a handful that considers themselves number three in China! The quality of the students mirrors this and it is a bit strange that so few outside of China know about this. I guess they have to rename the university to make a dent in the psyche of the ordinary professor in the rest of the world….