Sedan mina senaste tre bloginlägg skrevs har intressanta saker skett:
1) Sedan jag skrev mitt inlägg om Kina den 27 oktober har Kina sänkt reservkraven (den 30 november) för kinesiska banker, d.v.s. en penningpolitisk lättnad för en ekonomi som uppenbarligen brottas med sjunkande tillväxt. Och de verkar vilja få folk att förstå att de åter transformerats från hökar till duvor.
2) Sedan jag skrev mitt inlägg om Italien den 6 november har, den 16 november, premiärminister Silvio Berlusconi tvingats avgå efter 17års maktinnehav (av och till). D.v.s ett drastiskt försök till lösning för ett land med stora strukturella problem.
3) Sedan jag skrev mitt inlägg om en eventuell stundande bankkollaps den 25 november har de stora centralbankerna (Fed, ECB, BoJ, BoC, SNB, BoE) gått ut i en stor gemensam stödinsats (november 30) där korta dollarräntor sänkts kraftigt för att minska risken för en likviditetskris liknande Lehman Brothers krisen 2008. D.v.s. ett tydligt erkännande att man är fortsatt tvungna att hjälpa överbelånade aktörer.
Vad ska man säga om detta? Å ena sidan kan man förstås tolka dessa tre åtgärder som lösningen på de tre problem jag belyst i bloggarna. Å andra sidan kan man tolka åtgärderna som desperata åtgärder som inte är lösningen på de intrinsiska problemen. Välj själv!