Jag brukar stolt och med stor säkerhet i rösten påstå att jag är marknadsfundamentalist och ideologisk kapitalist. Och lika säker som jag är på att fria marknader skapar välstånd och tillväxt, lika säker är jag på att centralplanering är av ondo. På sista tiden har jag dock börjat känna oro över att den fria marknadsekonomi vi tror oss leva i sedan ngt århundrade, eller som vi i alla fall tror kommer att infinna sig en vacker dag, är lika mycket av en utopi som den kommunism vi såg under ett halvt århundrade i t.ex. Sovjetunionen. En schimär helt enkelt.
Jag tänkte bara ta två små exempel för att peka på vad jag menar:
• Fria marknader bygger på att individer, företag och länder talar sanning.... Detta verkar dock komma på skam. OK, de flesta liberaler ser mellan fingrarna med statlig (nattväktarstaten) inblandning åtminstone för att försvara privat egendom. Men, om vi nu ska ha en stat, borde inte staten skydda oss mot stöld och förskingring (ofta begången av inhemska aktörer) likväl som den skyddar oss mot militära aggressioner från främmande makter. Leeson, Maddoff och Sir Stanford är bara toppen på isberget. Bakom dessa explicita stölder finns de mer subtila transfereringarna av kapital från rättmätiga ägare till ”tjuvar och banditer”. Centralbankernas artificiellt låga räntor flyttar kapital (helt orättmätigt) från sparare till låntagare och finansinspektionernas slapphänta behandling av banker flyttar kapital (helt orättmätigt) från skattebetalare till bankchefer/bankanställda. Samspelet mellan statliga institutioner, politikens värld och storkapitalet suddas ut (Stockholmssyndromet?) och de som har tillträde till denna inre cirkel berikar sig på outsiderns bekostnad. Och på kuppen förlorar prismekanismen sin viktiga roll!
• Fria marknader bygger på att den som satsar på fel häst förlorar sina pengar.... Är det verkligen någon som tror att detta gäller längre? Banksystemet, husköpare, Grekland,…. osv. Bail-out listan kan göras lång. Alltför lång. Hur liberalt är egentligen ett system där risktagare (så fort de utgör en politisk/svågerpolitisk kritisk massa) inte längre tillåts förlora kapital och där oskyldiga får stå för notan? Varför tvingas inte husköpare som utan insikt satsar flera årslöner på en tillgång med osäkert framtida värde, bankirer som spelat K2-högt med andras pengar och länder som levt över sina tillgångar i decennier betala för sina gärningar? Varför ska bail-outs och moral hazard-skapande politik rädda deras skinn om och om igen?
Jag är rädd att detta tummande på den fria marknadskapitalismen inte bara kommer att leda oss över ruinens brant utan dessutom kommer att skapa en befolkning av moraliskt bankrutta individer. Rättvisa och individuellt ansvarstagande kastas överbord i stället för att halas till mastens topp!
21 kommentarer:
Jag håller inte med om att det är för bankirers skull man räddar bank efter bank. Det är ju en nödvändighet för att rädda hela finansmarknaden. Skulle vi låta en storbank falla i Sverige skulle det bli total katastrof och en störtdykning ner i en finansiell kris som skulle vara i många år.
Möjligen behövs det ett system för att låta bankerna betala/skatta efter risk för att så att säga bära sin egen verksamhet, men ser inte på kartan ens en möjlighet att låta dem falla.
Det är precis som med tron att hårda straff förhindrar brott. Det är inte brottsprevention att ha långa, hårda straff. Det är brottsprevention när man ser till att brotten aldrig uppstår.
japp, någon ren marknadsekonomi finns naturligtvis inte, ty det är staten som upprätthåller marknadsinstitutionerna.
vilket var en av de saker jag försökte säga med min text om Överdos i svenskan:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/forr-eller-senare-blir-det-kris-igen_4691311.svd
Roger jag tror att du missar poängen delvis. Frågan är ifall hela finansmarknaden är värd att rädda. Att något finns betyder inte att dess existens per definition är befogad, gynnar ekonomin och i slutändan medborgarna. Att delar av av finansindustrin finns (likväl många andra delar av ekonomin) är en avart från en lång historia av statlig intervention istället för att låta fria marknader verka och skala bort delar som inte längre behövs, eller som skulle överlevt under fria marknader. Kanske detta är sannare i andra länder än i Sverige, jag ska ta ett exempel på det. Att dessa argument kring att rädda finansindustrin för ekonomins bästa läggs fram är en tydlig indikation på att något inte är rätt och ju fler gånger man använder argumenten desto längre från en långsiktig, hållbar lösning kommer vi.
I Sverige räddade vi inte SAAB, jag hoppas att du ansåg att det var ett korrekt beslut – kanske delvis pga avsaknad av systemrisker. I USA har man räddat bilindustrin så många gånger att konkurs där nu hotade landets ekonomi. Den amerikanska staten gick in med pengar och räddade dem med såväl Cash for clunkers som med direkta injektioner. Tror du att den amerikanska bilindustrin har en framtid? Jag anser att den inte haft en framtid på många år och borde avvecklats, sakta men säkert. Dilemmat med finansindustrin är i grunden detsamma, skillnaden är att alla länder är förbi den brytpunkt där vi faktiskt kan välja att ta en liten smäll nu men få en bättre, mer dynamisk ekonomisk struktur i längden. Men glöm aldrig att det inte hade behövt vara så, det är restriktioner som tvingar oss till att tycka det nu.
Medicinering i ökad dos må hjälpa mot smärtan från en växande svulst i din kropp, men tar du inte tid från ditt liv för att lägga dig ner på britsen och ge kroppen tid att återhämta sig efter så kommer du falla till marken en dag oavsett hur mycket piller du poppar. Tyvärr har vi nog kommit till den punkten att det är för sent för operation, och vi kommer behöva mer och mer ”finansiell medicin” för att överleva varje ny förkylning. Fria marknader skulle inte helt motverka brott, men brotten skulle bli färre och mindre allvarliga. Problemet är det var så länge sedan vi hade fria marknader att ingen längre minns hur de såg ut, vad de var, hur de fungerade eller om de ens existerat. Och frågan är ifall vår generation någonsin kommer få uppleva dem.
Intressant att ni utgår från att det är statlig intervention som orsakat problemen.
Anta istället att risktagandet är en intrikat del av tävlingsmomentet. Tänk om att ju lättare och snabbare marknadens mekanismer rör sig, desto mer uppskruvat och kortsiktigt blir tempo som driver utvecklingen, där det gäller att äta eller ätas. Antingen måste företag ta rejäla risker för att växa sig större än sina konkurrenter, eller så köps de upp eller konkurreras ut.
Det kortsiktiga (i retrospekt huvudlösa) risktagandet är alltså en del i vinna eller försvinna-strategin, och försiggår tämligen oberoende av vad statliga subventioner. Alltså, företag tar inte huvudlösa risker för att de räknar med att räddas. De tar extrema risker eftersom alternativet är att bli utkonkurrerade.
Det enda statliga interventioner gjort är att det ökat det tillgängliga utrymmet och resurserna för tex banker och bilindustri, fördröjt utvecklingen och tillåtit ett större spektrum av företag (som borde blivit utkonkurrerade) att överleva lite längre. Lite konstgjord andning har hejdat färden mot total oligopoli ett kort tag.
Med andra ord, jag tror ni lägger alldeles för mycket vikt vid statlig inblandning.
Den röda drottningen kan förklara även marknadens evolution, om man kan tänka sig att anlägga det perspektivet
Åsa: Det är en komplex bakgrund och den hade inte kunnat uppstå utan statlig intervention. Visst är det så att ökat risktagande är en del av tävlingsmomentet, där avkastningen alltid är mer eller mindre stor relativt grannen. Vad du inte tar med i din argumentation är det naturliga urvalet. ”Överdrivet risktagande” skulle inte tas utan större statliga uppbackningar (genom en centralbank och statliga bail-outs) och om de togs av vissa aktörer skulle endast de aktörer som inte tog de riskerna överleva i längden. Idag finns många som tog överdrivna risker kvar tack vare statlig inblandning och fortsätter att ta stora risker. Begreppet The Greenspan Put har inte rot i en enskild händelse utan i systematisk uppbackning av Wall Street och sände klara signaler om vilka spelregler som gällde på de finansiella marknaderna, _detta_ har lett till extremt risktagande. Att bygga nya bail-out fonder som skulle ta den rollen systematiserar bara denna funktion och gör den en uttalad, lagstadgad funktion som skulle bidra till fortsatt risktagande.
Jag tror att det är viktigt att inte bara se till enskilda aktörer som överlever på ”onaturliga grunder” och analysera dem isolerat, utan även deras roll och inverkan i ett invecklat system. Om ett bolag konkar frigörs resurser såsom kapital och arbetskraft som påverkar resten av systemet på ett sätt vi inte kan föreställa oss. Att oligopol skulle skapas och överleva under en längre tid under en fri marknad har jag svårt att tro, och om så var fallet skulle det vara för att de levererar en produkt som konsumenterna vill ha. Saknas något finns det utrymme för en ny eller etablerad aktör att utnyttja det.
Det är sant att koncentration/konsolidering sker under fria marknader, men marknader förändras ständigt och gamla marknader och aktörer marginaliseras av nya om de inte kan ställa om (istället för som idag överleva trots att de inte kan ställa om). Kodak missade digitalkameravågen, flera jättar inom datormarknaden är idag bortglömda, skrivmaskiner används inte längre osv. Jag minns inte siffran exakt, men av de ursprungliga 500 bolagen på S&P500 så finns färre än hälften kvar under samma namn. Gällande monopol så är frågan om Wal-Mart hade kunnat bli så stora som de är idag om valutamarknaderna inte manipulerats av politiker (genom t.ex. The Plaza Acord – även jag måste ge dem cred för deras grymma logistiksystem) och gjort importent av billigt producrade varor så (kortsiktigt) lönsam.
Kortfattat kan man säga att jag tror på evolutionary economics och ett evolutionary stable state, en underliggande naturlig jämvikt för hela ekonomin och mellan specifika industrier (konsumtion kan per definition aldrig bli större än produktion, finansindustrin aldrig större än underliggande efterfråga på finansiella tjänster osv) som vi kommer att ledas till. Ju längre ifrån denna jämvikt vi tvingar enskilda delar av ekonomin, desto större blir obalanserna i alla delar och desto hårdare blir återgången när vi måste återanpassa kapital och arbetskraft mellan industrier och länder. Bästa sättet att hålla oss nära denna jämvikten och slippa stora rörelser är att låta naturen ha sin gång, detta görs enligt min tro bäst med fria marknader och minimal statlig intervention
Exakt det som hände hade inte kunnat hända utan statlig intervention. Jag säger inte att statlig inblandning har varit helt oviktig, bara att ni kanske lägger för mycket vikt vid det. Det finns alternativa förklaringar till varför vi ser ett ökat risktagande och därmed kollapser.
Det finns två möjliga orsaker till (i retrospekt överdrivet) risktagande: att man inte behöver ta förlusterna själv (det ni är inne på) och att alternativet till att ta risken är lika illa som värsta tänkbara utfallet för risken - dvs finito. I det perspektivet är det inte risktagande utan snarare "chanstagningar" dessa företag ägnar sig åt för sin överlevnad.
Det är ju just det naturliga urvalet jag tror på (mitt examensarbete var i naturligt urval, jag vet mycket väl vad jag pratar om). Jag menar att det är en avvägning mellan att ta för liten risk och inte växa och att tar för stor risk och kollapsa. De som lägger sig på en korrekt risknivå blir de som kan kalasa på resterna efter sina konkurrenter och deras marknadsandelar. Så varför är den optimala risknivån förhöjd? Statlig inblandning kan vara en hypotes, den ökande konkurrensen på en global och fri marknad kan vara en annan förklaring.
Att en fri marknad inte skulle generera oligopol förstår jag inte. Oligopolet själv har mest kapital, bästa distributionskanalerna och bäst branch-kännedom för att täcka upp ett nytt konsumentbehov inom en branch. Eller de kan hålla konkurrenter borta genom att slå ur ett finansiellt överläge och helt enkelt köpa upp eventuella uppstickare och bevara och stärka oligopolet. Men det behöver jag ju knappast upplysa en ekonom om.
Jag tror alltså att risktagandet och därmed turbulensen på olika marknader avtar i och med konkurrensen avtar (genom att marknaden hamnar under kontroll av oligopol som sinsemellan styckar upp marknaden). Med andra ord, risktagandet är ett symptom på en fri marknad som håller på att övergå i en kontrollerad marknad med reducerat antal större aktörer.
Det är en teori. Precis som att statlig inblandning skulle vara en bakomliggande orsak (och inte bara en modulator) är en teori.
@Your Best Friend,
tvärtom så tror jag att den stora poängen här är att man inte kan se finansmarknaden som en enskild företeelse. Den ligger tvärtom till grund för all övrig verksamhet i moderna länder.
Utan mölighet till att låna pengar = inga möjligheter till att driva andra typer av bolag. Så långt tror jag nog att vi både är överens, eller hur?
När man har ett system, som man de facto kan säga mycket om, som baseras på att man ska hålla sina reserver låga för att maximera vinst så hamnar man i en skev situation.
En bank får inte ligga med för hög CCR för då genereras helt enkelt inte tillräckligt med vinst.
Då ställs vi inför nästa faktum, att vi har en aktiebolagslag som i dagsläget faktiskt endast ger ett bolag existensberättigande av en enda anledning, dvs att generera maximalt med vinst till sina aktieägare. Rätt och slätt.
Att kapital skulle frigöras om en storbank läts gå i konkurs är en direkt felaktig analys. Istället är det så att finansmarknaden i ex. Sverige hålls i balans genom att mängden BM som transfereras mellan bankerna, i Sveriges fall RIX, hålls relativt konstant. Att bankerna balanserar varandra.
Skulle en bank då falla skulle det få mycket långtgående effekter på hela banksystemet och med det hela Sveriges ekonomi.
Tappar en bank med en CCR på 10, säg 100 mdr, så skulle det i så fall betyda att den på ett bräde förlorar utlåningsmöjligheter med 1000 mdr. Fantasisummor som skulle kunna fälla vilken av storbankerna som helst.
Att jämföra SAAB och ex SEB eller Nordea är en helt irrelevant tankelek. De är inte nära varandra vad gäller inflytandet de har på svensk ekonomi.
Jag understryker att jag inte helt och hållet tillskriver dagens soppa till statlig inblandning, men vikten jag lägger på den förklaringen står i proportion till effekten vi kan få av att förstå dess konsekvenser och kontrollera (snarare eliminera) dem. Jag har ingen teori eller empiri att backa detta med, men med ingen eller liten statlig inblandning (inträdesbarriärer osv) så borde det största risktagandet ske i nya, mer omogna industrier med oritade komersiella kartor och fördröjd feedback kring vilka som kan etablera sig långsiktigt med vinst (en analogi kan dras till volatiliteten i kursutveckling aktier i bolag som verkar i utvecklingsindustrier). Detta risktagande diskonteras av de som vill satsa i dessa industrier, entreprenörer och kapitalägare (”sparare”). Finns det ingen som är villig att ta den risken finns inget kapital att starta bolaget från första början. I stor utsträckning bör det fallet där du menar att företag chansar hejvilt hamna i denna kontext och vinnarna stannar kvar av slump eller på merit (den senare ju längre tid som passerar). De som inte vågar vinner sällan och vice versa, men det förstår investerare på förhand; vi har en risk/reward som inte påverkas hur många du känner i regeringen utan på slump eller merit. Detta är i viss utsträckning så det är idag i många industrier och länder.
Jag köper ditt argument att ökad konkurrens på en global och fri marknad kan vara en förklaring till ökad risknivå, att företag satsar hårt för att få övertaget och konkurrera ut konkurrenter från t.ex. andra länder och riskerar allt (utfallet kan bli att inget finns kvar för en aktör). Problemet vi har på den fronten idag är *trumvirvel* statliga interventioner som skapar skeva marknadsförhållanden; USA försöker t.ex. ”rädda” Harley Davidsons dalande inhemska marknadsandelar jäntemot asiatiska märken genom att höja importskatten med 40-något procent till ingen nytta för någon part i längden (am. konsumenter som visat att de vill ha asiatiska bågar får vika för statens goda planering). Om helt fria marknader rådde från början skulle HD i detta fallet vara en relativt mindre säker långsiktig investering och riskaversa sparare skulle kunna investera i andra bolag (Honda?! :)). Den dagen de inte längre går runt och inget finansiellt institut är villiga att ta risken att ge dem fler chanser konkar de, eller blir uppköpta. I en oreglerad global värld sker dock förändringar som härstammar från affärsverksamhet (i kontrast till t.ex. naturkatastrofer) gradvis och ökat risktagande borde därför även ske gradvis vilket lämnar ökade möjligheter för även för gradvis anpassning och utan snabba ryckiga fall (t.ex. från krascher då vi inte kan fördämma marknadskrafterna som byggts upp bakom internventioner). HD skulle kontinuerligt skala ner sin verksamhet eller komma till en brytpunkt där de lägger ner och i varje industri, land och över hela jorden skulle resurser omfördelas mer sömlöst, snarare än i storre kluster (som i djupa reccesioner) och den naturliga processen kring nya innovationer skulle (troligen) fylla i gapen kontinuerligt och inte behöva eldas på av statliga subventioner (som ger matbrist i sydamerika). (jag är världssämst på att fatta mig kort - fortsätter i nästa post)
Allt detta (och lite till) ligger delvis i linje med det du skriver, jag är bara osäker på vad du menar med ”kontrollerad” marknad. Om det är kontrollerad i den mån att en industri är utvecklad och en hyffsad jämvikt är nådd, då köper jag det rätt av. Eventuellt uttrycker du dig fel, eller så misstolkar jag dig. Men att en marknad är ”lugn” pga liten förnyelse gör den inte mindre fri än en nybildad marknad, hastigheten på förnyelseprocessen är inte vad som sätter graden av frihet. Om marknaden består av några få stora jättar eller många små låter jag vara osagt, jag tror dock på att lång sikt så ersätts ALLA företag av nya (kanske inte under vår livstid, men sedan är det inte bananflugor vi undersöker här heller). Läkemedelsjättar med allt kapital och kunskap som de ackumulerat kommer, går eller mergas (Pharmacia, Upjohn), några finns kvar men deras plats i industrin är långt ifrån solklar även fast de köper småbolag. Energijättarna som inte satsat på förnyelsebar energi kommer vara borta när oljan är slut och inte ens de som satsat behöver nödvändigtvis satsat rätt, exogena chocker (BP är en klar kandidat där) slår ut vissa och andra löser inte organisatoriska paradigmskiften, misslyckas identifiera underliggande trender i efterfrågan osv. Altavista och Yahoo var störst (idag vet få ungdomar vad Altavista var), AOL likaså, Sega, Atari, Commondore, RCA, majorbolagen inom musikindustrin slåss med näbbar och klor mot klockan trots deras enorma (historiska) övertag i kapital, distribution, rättigheter, kontaktnät osv. In the long run we’re all dead, detta gäller i lika stor utsträckning för företag som för individer – tidshorisonten är bara lite längre. Oligopol är därför i hög grad temporära, lika mycket som finansiella supermakter är temporära.
Vad jag dock vill understryka är att med statlig intervention som gynnar olika aktörer genom att (medvetet likväl omedvetet) sätta marknadsmekanismer ur spel så bör oligopol vara vanligare (förnyelse eller konkurrens motverkas och strukturer kan behållas och förstärkas), ökar volatiliteten i ekonomin som tenderar att komma i kluster (kriser) och skadar ekonomin långsiktigt genom att resursallokeringen inte sker effektivt nog.
@Roger. Du inleder helt i min smak! Finansmarknaden ÄR bland det viktigaste vi har, JUST DÄRFÖR anser jag även att det är en av de viktigaste marknaderna att lämna orörd/"naturlig" i så stor utsträckning som möjligt – för leker vi där och det går snett (vilket det har gjort) så får det konsekvenser i alla andra industrier också. Och ju mer vi lappar ihop det, desto värre blir det när allt väl spricker. Och spricka kommer det att göra, förr eller senare.
I grunden för mig har ett aktiebolag existensberättigande ifall det producerar reella varor eller tjänster som individer eller andra organisationer vill köpa och från det gör en vinst som maximeras i relation till insatserna. Vad är pengar värda om de inte är värda något vid byteshandel? Om du pekar på att det finns hundratusentals företag där ute som visar på enorma vinster ger mig liten glädje om de faktiskt inte producerat något reellt mervärde till ekonomin. Allt annat är ett gigntiskt korthus, finansierat av banker.
Och visst, utan kapital ingen verksamhet; det måste finnas banker som tar en risk genom att låna ut pengar till företag som får kapital för att utveckla sin idé och omsätta den till vinst från att producera något. Men jag till skillnad från dig (skulle jag tro) ser reserver som ett nödvändigt ont från fractional reserve banking, speciellt FRB med mycket hög hävstång vilket vi har idag. Jag kan gå med på FRB för att öka omsättningshastigheten och ”smörja maskineriet”, men jag tycker personligen att vi idag gått långt förbi rimliga gränser. Vad är relationen mellan reella tillgångar och papperspengar (numera digitala pengar kanske är ett bättre namn) i USA t.ex.? För det är vad pengar ska motsvara, reella tillgångar, allt annat är precis det - papperspengar. Hur stora reella tillgångar har USA kvar i amerikansk ägo egentligen? Hur många år skulle det ta för att producera varor för att motsvara deras skulder? Hur mycket kostar (eller kostade) en bostad i relation till antal år som det skulle ta för köparen att arbeta ihop köpsumman? Är det rimligt att råvarumarknader har kontrakt ute som mångdubbelt av vad som produceras eller med fallet ädelmetaller finns i underliggande med anledningar som att de flesta affärer ändå går till kontantavräkning? Vad händer den dagen de som vill ha sitt fysiska innehav i underliggande faktiskt begär det, men ”avkastningen” på marknaden gjort det värt att öka risken (med pengar lånade till låg ränta) och ha fler kontrakt ute? Är det rimligt att proppa upp finansmarknaderna med mer likviditet för att spekulation i bostäder gått så långt, att om priserna gick tillbaka till mer reella värden skulle det slå slå ut hela finansindustrin som förlorat stora pengar på sin utlåning. All spekulation ändrar inget i den underliggande, reella ekonomin, du skickar bara runt en bomb som till slut smäller och bränner alla. Vad är det fel på då egentligen? Om ditt svar är något annat än finansindustrin så blir jag förvånad.
Jag vill inte att banker ska konka för jag förstår vilka konsekvenser det skulle få. Men jag vill att hävstången skruvas ner lite, annars kommer någon att falla förr eller senare.
Hej Hans!
Tack för en bra blogg.. Tänkte kolla om det är tillåtet att önska framtida innehåll? Det är nämligen så att det under senaste tiden har kommit ett flertal "domedags"-videor som förespår en extrem finansiell kollaps inom en relativt snar framtid.
Överdos - Den kommande finanskrisen: http://www.tv4play.se/?videoId=1.1632015
Meltup: http://www.youtube.com/watch?v=eb1n1X0Oqdw&feature=player_embedded#!
Mitt önskemål är i så fall att du kollar igenom dessa och kommer med direkta åsikter om du håller med eller inte. Vidare vore det toppen om du kunde utveckla hur man som privatperson bör agera om detta blir verklighet - Hur tjänar man pengar på en svår makroekonomisk kris?
Tack på förhand!
Richter: "Hur tjänar man pengar på en svår makroekonomisk kris?"
Med referens till titeln, vaddå "snart"?
näst stressigaste veckan på året på jobbet (värsta är typiskt nästa vecka) så det får tyvärr bli korta svar!
Roger: jag har väl aldrig sagt att man räddar banker bara för bankirers skull? jag tycker dessutom finansierade (NB) deposit insurance schemes är ngt bra. dvs jag ser poängen med skyddsnät och statlig intervention. interventionen måste vara smart dock! vad jag inte gillar är när man räddar banker och låter dem fortsätta som de gjorde innan krisen.
bergh: briljant skriven artikel! jag har ej sett dokumentären du pratar om men jag tycker nog det scenario du målar upp (hyfsat troligt om du frågar mig) påminner om ngn sorts kris. långdragen och osynlig för väljarna men ändå....
YBF: håller med dig i din diskussion om att saker inte behövt vara som de är. exakt! man hade aldrig behövt baila ut banker om de visste att de fick stå för alla eventuella smällar som kan komma. då hade de gamblat mindre. dvs set-upen var dålig från start helt enkelt.
Åsa: ja, jag är en av dem som tror på att statlig intervention ligger bakom mycket av problemen idag. men inte bara staten förstås. det är en av poängerna med bloggen ifråga.
åsa & Co.: diskussen ni för har jag tyvärr helt enkelt inte tid att kolla på idag!
Richter: (klart du får önska debattämnen) jag ska definitivt kolla filmen du länkade till (tv4-filmen hittar jag ej). inte idag dock..... NIA är förstås en organisation med extrema åsikter men det betyder ju inte att de måste ha fel. man får inte glömma dem som har motsatt åsikt dock. när man har all info: då kan man bilda sig en uppfattning! jim rogers och marc faber, två av mina absoluta favoritinvesterare dyker upp tidigt samt schiffer. detta borgar för att filmens åsikter sammanfaller med mina men om så är fallet får jag återkomma med.
Åsa: Jag tror inte jag förstår din fråga - vaddå "vaddå "snart""? :)
Jag kan tolka det på två sätt, antingen att du menar på att vi redan är inne i denna kris och att "snart" är ett felaktigt valt ord, alternativt att det är en fråga om när, mer precist, denna kris skulle infinna sig - Du får nog utveckla!
Jag menade det förra. Om nagon lägger fram förslag pa ekonomiska domedags-scenarion och samtidigt undrar hur man ska kunna tjäna pengar pa dessa da ar den moraliska kollapsen ett faktum. Det kanske bara är jag som tycker att det är fruktansvärt cyniskt.
Nu är inte jag speciellt lagd at att moralisera, men man kan ju ifragasatta vardet av policy-rad fran ekonomer som är upptagna av att fundera ut hur de ska berika sig pa de kriser de hade till uppgift att förebygga.
Åsa: Jag vet inte om jag håller med dig där. Jag ser varken ekonomiska forskare eller privatpersoner som upphovsmakare till den ekonomiska kris som har varit eller som eventuellt står för dörren.
Det är snarare ansvarslösa politiker som tillåter bailouts och "stimulanspaket" tillsammans med en därmed överdrivet riskbenägen finansmarknad där man nu tydligen kan satsa hejvillt och antingen åtnjuta vinster eller bli räddad av staten om det går snett. Enligt min mening är fira kapitalmarknader det enda rätta och det som sker i dagsläget är en artificiell andning till en situation som bör justera sig själv - jag kan använda en liknelse från en av filmerna jag länkade till i mitt första svar: det är som att ge mer och mer heroin till en missbrukare, tillslut måste man ändå genomlida en allt svårare avvänjning, alternativt dö.
Är det då cyniskt att en privatperson som lider / kommer lida av konsekvenserna av ovan beskrivna ageranden undrar hur man bör agera för att hantera situationen på bästa sätt (och "bästa sätt" enligt mig är att maximera vinster)? Vad är annars alternativet? Att sympati-förlora pengar alternativt göra en total exit från marknaden och då bara se på när den kollapsar - vilket långt ifrån gör en immun från effekterna av denna kris, som kommer i form av inflation etc.
@YBF,
Du ställer till viss del berättigade frågor. Vissa av dem finns det redan klara svar på hur det fungerar.
Däremot finner jag det svårt att utläsa vad du verkligen menar på flera håll. Du blandar lite olika typer av teorier vilt och skriver väldigt långa stycken som blir rätt knepiga att överblicka.
Låt mig ge dig några exempel.
"Är det rimligt att råvarumarknader har kontrakt ute som mångdubbelt av vad som produceras eller med fallet ädelmetaller finns i underliggande med anledningar som att de flesta affärer ändå går till kontantavräkning?"
Vad pratar du om här? Är det terminer du syftar på? Du måste vara mer specifik här vad du menar annars så finns det knappast något man kan ha en åsikt om så som du nu har formulerat.
"I grunden för mig har ett aktiebolag existensberättigande ifall det producerar reella varor eller tjänster som individer eller andra organisationer vill köpa och från det gör en vinst som maximeras i relation till insatserna."
Det är möjligt att du anser att ett bolag borde fungera på det sättet, men det är på intet sätt ett krav som finns idag. Vad menar du med reella varor eller tjänster? Till skillnad från vad? Fantasivaror?
Man kan förvisso se finansmarknaden som gigantiska korthus, men om du inte påvisar vad du anser vara luftslott. Med tillhörande egna förslag till lösning eller i vilket fall mer detaljerat beskriver din kritik så faller ju diskussionsunderlaget.
Jag tycker att du argumenterar med fel utgångspunkt. Du försöker påvisa saker du inte tycker verkar rimliga, men utifrån vilket perspektiv?
Är det så att du tycker att spekulatioen är för hög? Påvisa då inom vilket område och hur du själv anser att det istället borde fungera.
Är det så att du tycker att staten borde träda in och ta en tydligare roll, på vilket sätt och hur skulle ett sådant övertagande ske?
Jag finner nämligen ditt resonemang pendla mellan att handla om inrikespolitk och företagsklimat i stort till att peka på vissa finansiella företeelser. Dessa är ibland luddigt beskrivna så man blir osäker på vad du egentligen är ute efter att säga. Vill du försöka beskriva hur de fungerar eller tycker du de fungerar på fel sätt?
Jag inser att vi har olika uppfattning. Låt mig försöka förklara varför jag tycker att det låter som ett moraliskt haveri.
Forskare orsakade inte HIV-epidemin. Anta att vi som arbetar med att ta fram HIV-vaccin samtidigt ägnar oss åt att försöka hitta sätt att tjäna pengar på att vi misslyckas begränsa epidemin.
I min värld är detta inte bara ett trovärdighetsproblem men dessutom otroligt cyniskt.
Om ens egen nyttomaximering till varje pris per definition alltid är moraliskt riktigt, då är det poänglöst att alls tala om moral.
Men det kanske det är. Att alla maximerar sin egen nytta till varje pris är väl en förutsättning för den fria marknadsekonomin. Försöken till "Rättvisa och individuellt ansvarstagande" är i så fall destruktiva anomalier ;-)
Jag skriver ofta långt och slarvigt, det senare speciellt på nätterna. Vad jag menade gällande kontrakt på råvarumarknader är följande. Ponera att det finns 100 kg guld i världen men att det på marknaden finns kontrakt ute för 500 kg guld med leverans i framtiden. Med den produktion av guld som sker årligen så är 500 kg guld inte en rimlig mängd att omsätta. Många resonerar att det inte är ett problem för att få kontrakt går till leverans, men hur påverkas marknaden om aktörer kräver leverans på över de 100 kg som finns i fysisk form? Det blir en squeeze som kan få mindre åtråvärda resultat.
Vi kan ta securitization som ett exempel också. En helt genial lösning på ett "problem" och det har många användbara områden, bloggens författare pekar i ett papper t.ex. på en förbättrad finansiering på gräsrotsnivå av u-länder genom micro finance. I USA antar jag att det blev poppis som ett sätt att komma runt statlig intervention genom t.ex. The Community Reinvestment Act och på kuppen insåg bankerna att det fanns enorma pengar att tjäna. Men det gäller att inse när saker är överdrivna. Det finns institutioner som suttit och pressat ut lån till låntagare genom kreditgivning; till låntagare som de insåg inte var kreditvärdiga och underliggande säkerheter som de insåg inte var värda i närheten av vad det stod på pappret. Detta blev ett problem. Vad var lösningen? Vi fryser ekonomin och hoppas att när vi tinar upp den så har alla glömt vad som gjorde oss rädda och fortsätter att festa på. Finansindustrin tog sig dit, det går inte att förneka. Men problemet har inte åtgärdats. Detta innebär att vi låter en felaktig struktur att bibehållas och förstärkas. Viss förändring sker självklart och folk tror att detta visar på dynamik; men förändringen sker i ett skevt system och tar oss ofta längre bort från en underliggande jämvikt (se tidigare kommentarer ovan)
Reella varor och tjänster var ett klantigt begrepp, vad jag menar är varor och tjänster som bidrar till den reella ekonomiska tillväxten. Och jag använde inte reell i den vanliga termen som inflationsjusterad tillväxt utan snarare som ett begrepp som menar att det tillförts något som kan öka produktiviteten. Home-staging är t.ex. en tjänst som har som avsikt att piffa upp ditt hem innan försäljning för att ta hem mer pengar till säljande part. Den ökar det nominella lägenhetspriset (och därmed ofta även kreditexpansionen) men den tillför egentligen inget till ekonomin. Självklart kan man tycka att ett företag som bidrar med den tjänsten är rättfärdigat om det får kunder, tjänar pengar och överlever - men de gör det i en värld där merparten av intäkterna kommer från sedelpressar. Många skulle kalla det välfärd, speciellt i USA som i större grad än Sverige har mer eller mindre ”onödiga” produkter och tjänster, andra skulle säga att det skapar arbetstillfällen. Men vad bidrar det med, egentligen?
Conspicuous consumption var en gång något som endast ett fåtal som hade råd med ägnade sig åt, nu finns det hela industrier som arbetar med att möta denna efterfrågan och hela nationer som konsumerar och finansierar det genom att ta ut home equity loans på sin bostad - tack vare finansiella institut. När festen är slut, varorna är konsumerade, investeringarna är gjorda i industrier som producerar varor som ingen längre vill ha, och de industrier som producerar varor som vi hade behövt har minskat i storlek och bankerna vill ha tillbaka sina lån, men huset och aktierna du lånade med som säkerhet är värde en bråkdel av vad de var innan. Vad gör vi då? Vad gör finansindustrin? Kan vi inte bara redan idag inse att det inte är hållbart?
Har du helt missat varför vi haft en kris? Varför krisen i realiteten inte är över? Vi har lånat långt över våra nuvarande tillgångar, långt över vad vi kan tjäna in närmaste åren. Vi har tillåtits att låna dessa summor genom finansindustrin – som tidigare fungerade som en intermediär av sparat kapital – där varje enskilt institut hoppas på att deras låntagare ska klara sig och att de ska få tillbaka sina pengar eller lyckas kastat bomben vidare i tid. Samtidigt har de spekulerat vilt i marknader med bred hävstång. Politiker har sett till att hela nationer levt över sina tillgångar under en lång, lång tid. Det är inte hållbart och de processer och system som stödjer detta är inte hållbara, men de tillåts att växa sig större. När tecken på att detta är fallet kommer fram så gömmer vi det genom att kasta nytryckta pengar på det, skapar lagar och regler som försöker fördämma uttrycken för problem snarare än att försöka fundera på roten till problemen. Och missförstå mig inte, finansindustrin är livsviktig för den globala ekonomin. Men den är för stor, för komplex och oproportionerlig gentemot resten av ekonomin och är en bidragande orsak till att ohållbara strukturer kan bibehållas. Och detta sätter resten av ekonomin ur balans. Utan uppbackning från stater och centralbanker så hade vi rört oss tillbaka till en hållbar utveckling, men istället väljer vi att skjuta problemet framför oss – och problemen växer.
”Systemic risk” var ett ord på de flesta makthavares läppar för bara något år sedan men tycks nu vara glömt. Det underliggande problemet har inte försvunnit bara för att vi gömt det under en ännu större hög med pengar. Det hjälper inte att öka utlåningen för att människor ska gå ut och fortsätta att köpa bostäder och andra tillgångar för att öka marknadsvärdet på deras collateral, för att hålla hjulen snurrande. Systemriskerna är kvar, och de växer.
Jag måste verkligen se över hur och vad jag skriver, för frågan om jag vill att staten ska träda in är för mig förbryllande. Min tumregel är att statlig inblandning alltid är fel, även fast jag ser nödvändigheten till viss statligt styre. Jag är kapitalist och marknadsliberal (även fast det ibland varit enklare att vara fullt ut anarkokapitalist för att undvika att hamna mellan två stolar). Jag anser att det läge vi har idag och att många av de problem som uppstått i stor utsträckning är ett uttryck för systematisk misskötsel av världsekonomin under en lång, lång tid; på nationell nivå och genom multilaterala samarbeten på global nivå.
Vi gräver den grop vi själva står i djupare och djupare. Vi undrar varför det trillar mer ner jord varje gång och varför det krävs mer muskler att få upp den jorden ur gropen varje gång. Vi har grävt det här gropen så länge nu att vi inte minns vad som fanns där uppe, varför vi egentligen började gräva. Klart vi blir förbannade när någon säger att det är idiotiskt att gräva en grop till ingen nytta. Med tiden sätts våra referensramar mer och mer ur spel, allt vi någonsin har lärt oss, allt vi någonsin har gjort har med att gräva den där gropen att göra. Så vi tänker aldrig efter. Det känns bra att fortsätta att gräva, det har fungerat hittills. Så vi bara gräver, djupare och djupare.
Skicka en kommentar