Läste häromdagen i DI om ett nytt intressant sätt att mäta värdet på bostäder, framtaget av forskare vid KTH. Enligt detta alternativa sätt att mäta har bostadspriserna i Stockholm innerstad sjunkit med 7.4% på ett år. Detta skiljer sig från konsensus.
För mig som desperat ( :) ) försöker hitta indikationer på att fastighetsmäklare och andra har haft helt fel när de hävdat att bostäderna inte fallit i pris p.g.a. krisen, och att de inte heller kommer att göra det, är det förstås välkommet med ett nytt sätt att mäta priser som samtidigt konfirmerar mina misstankar om att fastighetsmäklare inte är att lita på; se mina tidigare bloggar om detta, Ska vi tro på fastighetsmäklarna? Del I-III
Jag har ej satt mig in i den nya metoden men den går tydligen ut på att man rensar för faktorer som lgh-standard och läge osv. Överlag verkar det rimligt och precis som det nämns i artikeln bådar detta, om inte annat, gott för utvecklingen av framtida bostads-derivat instrument.
Sammantaget så bekräftar detta möjligen det jag hävdat ett tag; nämligen att krisen och bostadsmarknaden även i Sverige är intimt sammankopplade. Inte bara är dagens (för) höga fastighetspriser en viktig orsak till de problem Sveriges ekonomi brottas med, men vad värre är, detta är bara början. När väl priserna börjar falla på allvar kommer bankernas nyvunna optimism dämpas och med dem finansieringsmöjligheter och riskvillighet i övriga ekonomin. Detta kommer leda till mer arbetslöshet och ännu lägre priser, osv osv…. Hade jag nu varit det minsta av auktoritet på området (dvs på bostadsmarknaden) så hade jag argumenterat för att ni skulle lyssna på mig! Nu är jag inte det och mitt track-record vad gäller huspriser är som jag sagt tidigare, notoriskt dåligt [but it aint over until it's over.....] se bl.a. min blog Varför kan inte bostadspriser i Sverige falla? från 2007!
THIS IS HANS BYSTRÖM'S BLOG ON ISSUES RELATED TO THE GLOBAL FINANCIAL MARKETS. Some entries will be in Swedish and some in English, depending on the context.
maj 25, 2009
maj 18, 2009
Bank regulation!
EU has taken some extraordinary regulatory steps lately. Some of those steps are surely coming too late, though! And I say that despite being an opponent of all sorts of government intervention in the market place. OK, in the dream world there would be no intervention by politicians and other know-nothings but, now, we don’t live in the dream world, in case someone had missed out on that, and in the real world more of the good kind of regulation can sometimes be better than less of the bad kind.
As is well known, EU has decided to regulate credit rating agencies and credit default swap markets. However, now they have gone further. One of the last steps taken by EU is to pass a law that forces banks to retain 5% of the securitized products originated by the bank. That wasn’t a day too late!!!! Why the regulators didn’t understand, already back in the pre-crisis days, that being lenient on banks when it comes to them keeping some of the risk they securitize on their own books, beats me! It was the whole idea of the CDO, for instance!
As I explain in my article Byström, H., (2008), The Microfinance Collateralized Debt Obligation: a Modern Robin Hood?, World Development. 36 (11), 2008, pp 2109-2126. one of the nice features of the CDO (and its tranching) is the possibility it gives uninformed investors to rely on the originator not selling them lemons by allowing (forcing?) the originator to keep some of the risk itself. How come this idea got stuck in the academic community and wasn’t spread to the regulators and supervisors?
Anyway, better late than never (the rules will be implemented next year)! Let’s hope these new capital provisions will enable the securitization market to wake up from the dead soon….
As is well known, EU has decided to regulate credit rating agencies and credit default swap markets. However, now they have gone further. One of the last steps taken by EU is to pass a law that forces banks to retain 5% of the securitized products originated by the bank. That wasn’t a day too late!!!! Why the regulators didn’t understand, already back in the pre-crisis days, that being lenient on banks when it comes to them keeping some of the risk they securitize on their own books, beats me! It was the whole idea of the CDO, for instance!
As I explain in my article Byström, H., (2008), The Microfinance Collateralized Debt Obligation: a Modern Robin Hood?, World Development. 36 (11), 2008, pp 2109-2126. one of the nice features of the CDO (and its tranching) is the possibility it gives uninformed investors to rely on the originator not selling them lemons by allowing (forcing?) the originator to keep some of the risk itself. How come this idea got stuck in the academic community and wasn’t spread to the regulators and supervisors?
Anyway, better late than never (the rules will be implemented next year)! Let’s hope these new capital provisions will enable the securitization market to wake up from the dead soon….
maj 11, 2009
En av de dummaste sakerna jag hört på länge! – Del II
Förra sommaren skrev jag en blog, En av de dummaste sakerna jag hört på länge!, som uppmärksammade en märklig egenhet hos bankers redovisning. Följande text är ett utdrag ur den bloggen:
”Huvudidén är att bankerna får använda mark-to-market bokföring på sina egna skulder! Dvs, om bankens kreditvärdighet försämras stiger räntan som den får betala om den skulle vilja låna pengar igen samtidigt som värdet på tidigare utgivna obligationer förstås faller. Detta är ju trist för investerarna (långivarna) men det sensationella är att banken själv tillåts bokföra detta som en vinst för banken! Dessa ”vinster” kan sedan kvittas mot ”riktiga” förluster gjorda i balansräkningen. Det jag inte förstår är hur detta kan tillåtas. Jag menar, banken måste ju betala tillbaks det nominella beloppet, och inte mark-to-market-marknadsvärdet, oavsett bankens framtida hälsa (så länge banken inte defaultat på obligationen).”
Jag skrev också att jag trodde att det kanske var en idé att sälja bankaktier i de banker som i betydande omfattning ägnade sig åt denna typ av tvivelaktiga metoder för att dölja sina förluster. Dessutom tyckte jag att det tydligt visade hur svårtolkade bankers resultaträkningar är och hur stor risken därför var för kraftigt överskattade framtida vinster.
Jag vet inte om Citigroup använde detta knep i somras men tydligt är att de gör det nu. För att visa en vinst för första gången på mer än ett år så använder de sig bland annat av denna metod (enligt FT). Utan denna bokföringsfiness skulle de visat förlust även första kvartalet 2009!!
Intressant (för mig i alla fall) är att notera att Citigroup aktien fallit sisådär 80% sedan jag skrev min blogg! Tyvärr blankade jag inte Citigroup, men ändå…..
”Huvudidén är att bankerna får använda mark-to-market bokföring på sina egna skulder! Dvs, om bankens kreditvärdighet försämras stiger räntan som den får betala om den skulle vilja låna pengar igen samtidigt som värdet på tidigare utgivna obligationer förstås faller. Detta är ju trist för investerarna (långivarna) men det sensationella är att banken själv tillåts bokföra detta som en vinst för banken! Dessa ”vinster” kan sedan kvittas mot ”riktiga” förluster gjorda i balansräkningen. Det jag inte förstår är hur detta kan tillåtas. Jag menar, banken måste ju betala tillbaks det nominella beloppet, och inte mark-to-market-marknadsvärdet, oavsett bankens framtida hälsa (så länge banken inte defaultat på obligationen).”
Jag skrev också att jag trodde att det kanske var en idé att sälja bankaktier i de banker som i betydande omfattning ägnade sig åt denna typ av tvivelaktiga metoder för att dölja sina förluster. Dessutom tyckte jag att det tydligt visade hur svårtolkade bankers resultaträkningar är och hur stor risken därför var för kraftigt överskattade framtida vinster.
Jag vet inte om Citigroup använde detta knep i somras men tydligt är att de gör det nu. För att visa en vinst för första gången på mer än ett år så använder de sig bland annat av denna metod (enligt FT). Utan denna bokföringsfiness skulle de visat förlust även första kvartalet 2009!!
Intressant (för mig i alla fall) är att notera att Citigroup aktien fallit sisådär 80% sedan jag skrev min blogg! Tyvärr blankade jag inte Citigroup, men ändå…..
maj 05, 2009
b-index – ett nytt sätt att utvärdera fonder och fondförvaltare!
I min (3 sidor korta och mycket lättlästa) artikel An index to evaluate fund- and fund manager performance (scrolla ner till rubriken Working Papers) föreslår jag ett nytt sätt att utvärdera fonder och/eller fondförvaltare. Artikeln är mkt enkel att läsa för att vara en vetenskaplig artikel och det krävs ganska lite kunskaper inom finansiell ekonomi för att kunna bedöma innehållet. Kritik välkomnas!
Iden är att räkna ut ett index, det så kallade b-index, enligt följande mycket enkla princip:
En fond/fondförvaltare har ett b-index lika med b om b är det högsta tal för vilket fonden/ fondförvaltaren har presterat en årlig avkastning högre än b % åtminstone b år historiskt.
Idén är förstås att med en enda siffra summera en fonds prestanda. Man kan modifiera b-index på olika vis, t.ex. för att risk-justera indexet eller för att mäta fondens relativa prestanda. Dessutom kanske man kan använda det negativa b-index, d.v.s. det för historiska förluster, som riskmått. Tanken med min korta artikel är att skapa diskussion kring dessa saker.
Några exempel på b-index (kvartalsavkastningar över tidsperioden 2004-2009) för globalfonder jag äger eller har ägt är som följer:
Handelsbanken Global b=5
Skagen Global b=8
SEB Global b=5
Sparinvest Global Value b=6
Iden är att räkna ut ett index, det så kallade b-index, enligt följande mycket enkla princip:
En fond/fondförvaltare har ett b-index lika med b om b är det högsta tal för vilket fonden/ fondförvaltaren har presterat en årlig avkastning högre än b % åtminstone b år historiskt.
Idén är förstås att med en enda siffra summera en fonds prestanda. Man kan modifiera b-index på olika vis, t.ex. för att risk-justera indexet eller för att mäta fondens relativa prestanda. Dessutom kanske man kan använda det negativa b-index, d.v.s. det för historiska förluster, som riskmått. Tanken med min korta artikel är att skapa diskussion kring dessa saker.
Några exempel på b-index (kvartalsavkastningar över tidsperioden 2004-2009) för globalfonder jag äger eller har ägt är som följer:
Handelsbanken Global b=5
Skagen Global b=8
SEB Global b=5
Sparinvest Global Value b=6
april 29, 2009
Weak covenants as a cause of lower recovery rates in the near future! – Part IV
I have expressed my thoughts about low future recovery rates in firm defaults throughout 2008-09 (Jan 8, 2008, May 7, 2008 and on Jan 15, 2009). I have also claimed that one of the reasons for this might be the “innovative” debt structures seen over the last couple of years.
Now, the default of LyondellBasell (the default I discussed in my blog The first iTraxx default some weeks ago) has shown exactly how low recovery rates can go, even in cases where the firms involved are major ones (and even included in the iTraxx indicies). The recovery rate set in the CDS-auction of LyondellBasell were a meager 2%! Now, that’s certainly low, the historical average is around 40% for loans and 85 % for bonds!
For me, at least, this comes as no surprise. In fact, in January this year I said in my blog Weak covenants as a cause of lower recovery rates in the near future! – Part III, quote:
“...I certainly still think we will see a dramatic number of record-low-recovery defaults this year.”
OK, “en fjäder gör ingen höna”, as we say in Sweden, but I stand firm in my predictions.
-------------------------------------
Needless to say, ones predictions about future recovery rates will have a significant effect on ones loss-estimates and consequently on ones decisions to buy/not buy corporate bonds. A lot has been said, lately, regarding the attractiveness of corporate bond yields. Even I expect these, historically very attractive, yields to come down somewhat during the course of 2009-10 but I am not so certain that they are obvious bargains. If recovery rates remain as strikingly low as I have predicted for some time, and as exemplified by the LyondellBasell bankruptcy, then what at first looks like a bargain will instead turn out to be a bummer!
Now, the default of LyondellBasell (the default I discussed in my blog The first iTraxx default some weeks ago) has shown exactly how low recovery rates can go, even in cases where the firms involved are major ones (and even included in the iTraxx indicies). The recovery rate set in the CDS-auction of LyondellBasell were a meager 2%! Now, that’s certainly low, the historical average is around 40% for loans and 85 % for bonds!
For me, at least, this comes as no surprise. In fact, in January this year I said in my blog Weak covenants as a cause of lower recovery rates in the near future! – Part III, quote:
“...I certainly still think we will see a dramatic number of record-low-recovery defaults this year.”
OK, “en fjäder gör ingen höna”, as we say in Sweden, but I stand firm in my predictions.
-------------------------------------
Needless to say, ones predictions about future recovery rates will have a significant effect on ones loss-estimates and consequently on ones decisions to buy/not buy corporate bonds. A lot has been said, lately, regarding the attractiveness of corporate bond yields. Even I expect these, historically very attractive, yields to come down somewhat during the course of 2009-10 but I am not so certain that they are obvious bargains. If recovery rates remain as strikingly low as I have predicted for some time, and as exemplified by the LyondellBasell bankruptcy, then what at first looks like a bargain will instead turn out to be a bummer!
april 27, 2009
En lekman i Baltikum - Del IX
En student berättade att SVT sände en dokumentär i helgen som handlade om Baltikum och de svenska bankerna. Det mest intressanta var att dokumentären tydligen (jag såg ej programmet) la ett stort fokus på baltikums bilpark!
För mig är detta något av en revansch eftersom jag redan i september 2007 vid en resa till Estland noterade just detta och sedan skrev följande i min blog En lekman i Baltikum!:
Är det hälsosamt att Tallinn-borna har en extremt mycket mer exklusiv bilpark än vad t.ex. Malmö, Göteborg eller t.o.m Stockholm har? Som bilintresserad är det rena eldoratot att vandra runt i Tallinn: SUVar, Bentleys, Carrera-S så långt ögat når! OK, jag vet att det är ngt typiskt ryskt över att spendera sina sista slantar på lyx/pälsar/bilar och att 40% av Tallinn är rysktalande men ändå! Jag säger bara, bubble, bubble, bubble….
Att det behövs 1 1/2 år för media att nappa tycker jag bara är bra eftersom det ger oss med öppna ögon möjligheten att plocka all den lågt hängande frukten och lämna resterna åt de senfärdiga.... Timing is everything!
För mig är detta något av en revansch eftersom jag redan i september 2007 vid en resa till Estland noterade just detta och sedan skrev följande i min blog En lekman i Baltikum!:
Är det hälsosamt att Tallinn-borna har en extremt mycket mer exklusiv bilpark än vad t.ex. Malmö, Göteborg eller t.o.m Stockholm har? Som bilintresserad är det rena eldoratot att vandra runt i Tallinn: SUVar, Bentleys, Carrera-S så långt ögat når! OK, jag vet att det är ngt typiskt ryskt över att spendera sina sista slantar på lyx/pälsar/bilar och att 40% av Tallinn är rysktalande men ändå! Jag säger bara, bubble, bubble, bubble….
Att det behövs 1 1/2 år för media att nappa tycker jag bara är bra eftersom det ger oss med öppna ögon möjligheten att plocka all den lågt hängande frukten och lämna resterna åt de senfärdiga.... Timing is everything!
april 23, 2009
Fråga din bankman om han vet vem Abhisit Vejjajiva är!
Banker och fondbolag bombarderar oss med fakta om hur bra emerging market aktiefonder (och alla andra fonder i deras sortiment förstås) är för våra portföljer. Det har de all rätt att göra, men jag tycker det är upp till investeraren att bedöma om han/hon vill/vågar inkludera aktier från andra sidan jordklotet i sin aktieportfölj. Och för att besluta sig om detta krävs förstås kunskap om landet i fråga. Och det är detta denna blog handlar om.
Jag är själv sedan en tid överviktad i utvecklingsländer, och räknar kallt med att vara det vid flera tillfällen i framtiden. D.v.s. jag har inget, per se, emot aktier i emerging markets, snarare tvärtom. Vad jag dock har, tror jag åtminstone, är lite mer kännedom om hur den politisk-ekonomiska situationen ser ut i flertalet av dessa länder än den genomsnittlige svenske småspararen. (Även jag har dock högst schematiska kunskaper om dessa länder, och det gör mig högst försiktig när jag köper aktier/fonder där.)
Mitt råd till den som funderar på att köpa aktier i länder som t.ex. Sydafrika, Thailand och Iran (d.v.s. i Afrika/Asien/ Mellanöstern) är att ställa sig frågor likt ”Har jag koll på den politiska situationen?” Annars är risken stor att allt du gör är spelar på casino. Åtminstone om du lämnar regionfonderna och ger dig ut för att välja individuella länder eller kanske t.o.m. enstaka aktier. Kom ihåg, du har få komparativa fördelar jämfört med en infödd!
Jag, personligen, om jag var placerings-rådgivare på min egen bank, skulle t.ex. inte rekommendera Sydafrika-, Thailand- och Iran- aktier till någon som inte kan namnen på presidenterna i dessa länder och som inte vet att det är möjliga regimskiften på gång i alla de tre länderna! Allra helst, om jag trodde presidenternas roll i ekonomierna var viktiga, skulle jag föra en diskussion med investeraren i stil med:
Sydafrika: ANC-ledaren Jacob Zuma kommer troligen att bli vald till president i detta jätteland. Zuma är outbildad, korruptions- och våldtäktsmisstänkt men dansant och mäkta charmerande på ett sätt som verkar tilltala massorna. Förre presidenten, Mbeki, var också onekligen charmant och larger-than-life, även om varken han eller Zuma verkar känna till grundläggande saker som att HIV är ett tillstånd som ibland leder till AIDS, men sydafrikanerna verkar ha fått nog av hans extravagans och den långsamma förändringen av detta djupt splittrade land.
Thailand: Telekom-miljardären och före-detta premiärministern Thaksin Shinawatra lever idag i exil i Dubai men det är inte omöjligt att hans rödskjortor lyckas återinsätta honom trots väntande fängelsestraff den dag han återvänder till Thailand. Abhisit Vejjajiva, den Oxford/Eton-utbildade nuvarande premiärministern har stöd av sina gulskjortor, och kanske av sin gamla Eton-kompis Boris Johnson :), men frågan är om de har tillräckligt stöd för att lyckas hålla honom kvar vid makten någon längre tid. Abhisit har stöd av medelklassen i Bangkok (typiskt med kinesisk-thailändska rötter) och Thaksin, populisten, har stöd av folket på landet (bl.a. dem du som rest till Phuket träffat på).
Iran: Någon av Mir-Hossein Moussavi och Mehdi Karroubi kommer att ställa upp i valet mot den nu sittande presidenten Mahmoud Ahmadi-Nejad (som förstås har liten makt jämfört med imamen/högste ledaren Ali Khamenei). Moussavi/Karroubi är mer liberala än Ahmadi-Nejad och har, så vitt jag förstår, mer stöd från rika norra Teheran medan Ahmadi-Nejad har sitt stöd i fattiga södra Teheran och på landet. Den djupt religiöse väg och vatten byggaren Ahmadi-Nejad är karismatisk och ska ha kred för att han lever som sina anhängare (spartanskt till skillnad från sina föregångare Rafsanjani etc.) medan f.d. premiärministern Moussavi ska ha kred för att han är så kritisk till att högste ledaren och hans rådgivare har så mkt makt över alla viktiga frågor att han tvekar till att ställa upp i valet.
Först när man reflekterat rent allmänt över saker som dessa tycker jag man ska gå vidare till nästa viktiga fråga: vad händer med aktiemarknaden om t.ex. Zuma, Ahmadi-Nejad eller Thaksin sitter vid makten nästa år? Det är förstås här agnarna skiljs från vetet…..
Jag är själv sedan en tid överviktad i utvecklingsländer, och räknar kallt med att vara det vid flera tillfällen i framtiden. D.v.s. jag har inget, per se, emot aktier i emerging markets, snarare tvärtom. Vad jag dock har, tror jag åtminstone, är lite mer kännedom om hur den politisk-ekonomiska situationen ser ut i flertalet av dessa länder än den genomsnittlige svenske småspararen. (Även jag har dock högst schematiska kunskaper om dessa länder, och det gör mig högst försiktig när jag köper aktier/fonder där.)
Mitt råd till den som funderar på att köpa aktier i länder som t.ex. Sydafrika, Thailand och Iran (d.v.s. i Afrika/Asien/ Mellanöstern) är att ställa sig frågor likt ”Har jag koll på den politiska situationen?” Annars är risken stor att allt du gör är spelar på casino. Åtminstone om du lämnar regionfonderna och ger dig ut för att välja individuella länder eller kanske t.o.m. enstaka aktier. Kom ihåg, du har få komparativa fördelar jämfört med en infödd!
Jag, personligen, om jag var placerings-rådgivare på min egen bank, skulle t.ex. inte rekommendera Sydafrika-, Thailand- och Iran- aktier till någon som inte kan namnen på presidenterna i dessa länder och som inte vet att det är möjliga regimskiften på gång i alla de tre länderna! Allra helst, om jag trodde presidenternas roll i ekonomierna var viktiga, skulle jag föra en diskussion med investeraren i stil med:
Sydafrika: ANC-ledaren Jacob Zuma kommer troligen att bli vald till president i detta jätteland. Zuma är outbildad, korruptions- och våldtäktsmisstänkt men dansant och mäkta charmerande på ett sätt som verkar tilltala massorna. Förre presidenten, Mbeki, var också onekligen charmant och larger-than-life, även om varken han eller Zuma verkar känna till grundläggande saker som att HIV är ett tillstånd som ibland leder till AIDS, men sydafrikanerna verkar ha fått nog av hans extravagans och den långsamma förändringen av detta djupt splittrade land.
Thailand: Telekom-miljardären och före-detta premiärministern Thaksin Shinawatra lever idag i exil i Dubai men det är inte omöjligt att hans rödskjortor lyckas återinsätta honom trots väntande fängelsestraff den dag han återvänder till Thailand. Abhisit Vejjajiva, den Oxford/Eton-utbildade nuvarande premiärministern har stöd av sina gulskjortor, och kanske av sin gamla Eton-kompis Boris Johnson :), men frågan är om de har tillräckligt stöd för att lyckas hålla honom kvar vid makten någon längre tid. Abhisit har stöd av medelklassen i Bangkok (typiskt med kinesisk-thailändska rötter) och Thaksin, populisten, har stöd av folket på landet (bl.a. dem du som rest till Phuket träffat på).
Iran: Någon av Mir-Hossein Moussavi och Mehdi Karroubi kommer att ställa upp i valet mot den nu sittande presidenten Mahmoud Ahmadi-Nejad (som förstås har liten makt jämfört med imamen/högste ledaren Ali Khamenei). Moussavi/Karroubi är mer liberala än Ahmadi-Nejad och har, så vitt jag förstår, mer stöd från rika norra Teheran medan Ahmadi-Nejad har sitt stöd i fattiga södra Teheran och på landet. Den djupt religiöse väg och vatten byggaren Ahmadi-Nejad är karismatisk och ska ha kred för att han lever som sina anhängare (spartanskt till skillnad från sina föregångare Rafsanjani etc.) medan f.d. premiärministern Moussavi ska ha kred för att han är så kritisk till att högste ledaren och hans rådgivare har så mkt makt över alla viktiga frågor att han tvekar till att ställa upp i valet.
Först när man reflekterat rent allmänt över saker som dessa tycker jag man ska gå vidare till nästa viktiga fråga: vad händer med aktiemarknaden om t.ex. Zuma, Ahmadi-Nejad eller Thaksin sitter vid makten nästa år? Det är förstås här agnarna skiljs från vetet…..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)