Läste en intressant artikel i Financial Times (A real culprit behind this almighty crash) häromdagen. Författaren tog upp problemet med VaR-mått som underskattade risken dramatiskt under upptakten till krisen och hur detta medverkat till att göra krisen till en ”kris”. Jag får lov att hålla med! Jag har i min undervisning alltid varnat för att använda korta lugna perioder för att estimera framtida risker och hur detta är särskilt farligt om man förlitar sig på en fördelning (normalfördelningen) som man vet inte beskriver verkligheten 100% korrekt. Missförstå mig inte, det är OK att använda denna fördelning (den är ju så enkel) men då måste man ta till marginaler i sina riskestimat. Det gör åtminstone jag!
Ett alternativ, som jag förespråkat i 7-8 år nu, är att använda extremvärdesteori vid t.ex. VaR-estimering. En mycket smidig och snygg teori som om den använts av tillräckligt många aktörer vid deras riskberäkningar i bästa fall hade kunnat dämpat krisen signifikant. Jag vill här passa på att dra uppmärksamhet till min nya artikel The Age of Turbulence - Credit Derivatives Style som just diskuterar dessa frågor. Med ett fokus på kreditderivatmarknaden.
Artikeln är publicerad på Swopec (klicka på länken ovan) och är relativt kort och lättläst för att vara en vetenskaplig artikel.